«VARIFRÅN OCH HUR KAN JAG TALA? Tala om och för, utan att själv reproducera nytt förtryck. Sonnevi frågar om det är möjligt. Utan att han någonsin använder det ordet, och dessutom alltid med en närmast religiös tillnärmning till matematik och naturlagar (deras under), tänker jag ändå att Sonnevi nu närmar sig föreställningar om skillnadernas eller affiniteternas politik. En politik som inte förutsätter identitet, utan kan hantera skillnader. Troligen den svåraste politiken, ever», skriver Hanna Hallgren om Göran Sonnevis nye bok Oceanen i Aftonbladet i dag.

Mens Anna Hallberg skriver dette i Göteborgs-Posten: «Man kan inte recensera en ocean. Jag inser det. Det skulle vara förmätet. Därför vill jag be läsaren om ursäkt: Jag kan inte skriva en recension av Göran Sonnevis nya diktsamling Oceanen. Den är för stor, monstruös nästan. Fyrahundratjugo sidor existentiell poesi. Ändå är jag en ganska van poesiläsare, läser snabbt, antecknar, har lätt att upptäcka samband och återkomster. Men nu kan jag inte, jag erkänner det. Det finns inte en chans att jag skulle hinna omfatta den här boken, smälta den, som man brukar säga, vilket i just det här fallet är en träffande metafor eftersom Sonnevis poesi går, och måste gå, genom kroppen. Och det tar tid. Minst ett halvår föreställer jag mig som rimlig lästid för Oceanen. Och så mycket tid kan en dagstidningskritiker bara drömma om.»

Dessuten: Jesper Olssons anmeldelse i Svenska Dagbladet.