APROPOS GÅRSDAGENS MORGENBLAD. Skrev denne lille saken til februarutgaven av nypoesi:
Lyrikvännen har fått nye redaktører igjen. Etter knapt ett år er Boel Schenlær skiftet ut med Jenny Tunedal og Daniel Sjölin. Skiftet har avfødt en voldsom debatt i Sverige, hvor frontene later til å gå mellom aktører som hevder å representere de «alminnelige leserne» (noe som ikke er tatt helt ut av lufta, Lyrikvännens opplagstall steg under Schenlær), og de såkalte «språkmaterialistene» (en term som etter hvert brukes om så mange, så ulike forfatterskap at den har mistet mening). Et underliggende påstand i debatten er at kretsen rundt OEI dominerer den svenske offentligheten på bekostning av den poesien folk faktisk leser. At OEIs synlighet nok først og fremst har å gjøre med det enorme arbeidet redaksjonen har lagt ned i tidsskriftet blir sjelden nevnt. Andreas Björstens innlegg på tidskrift.nu er talende:
«Låt oss göra tankeexperimentet att placera in några av landets främsta kulturtidskrifter längs en vänster-högerskala! Till vänster placerar jag då Lyrikvännen (under sina respektive redaktörer Torbjörn Schmidt, Petter Lindgren och Boel Schenlær), till vänster hamnar även Serum och Ordkonst. Någonstans i mittfältet lägger sig 00TAL. Till höger om mitten placerar jag Lyrikvännen (under Lars Hermansson och Camilla Hammarström). Långt till höger sätter jag OEI, och till höger hamnar även Glänta.
Nej, detta är ingen politisk rankning av tidskrifterna, det handlar om något långt mer kontroversiellt, nämligen litteraturpolitik.
Till vänster hamnar tidskrifter som är intresserade av kommunikation och läsarnas vardag, som vill nå ut med folkbildning och kvalitet. Till höger hamnar tidskrifter som tycker att kommunikation är något fult, som odlar en inåtvänd, närmast sekteristisk litteratursyn.»
Innlegget ble skrevet før Tunedal og Sjölin tok over, men har likevel blitt et referansepunkt i debatten, hvor den nye redaktørduoen slås i hartkorn med OEI og Glänta, mens Lyrikvännen under Schenlær plasseres til venstre i denne oppdelingen. Sett utenfra er det vanskelig å forstå at redaksjonen bak Lyrikvännen 6/04 skulle mene «att kommunikation är något fult» eller «odlar en inåtvänd, närmast sekteristisk litteratursyn». I forordet betoner Jenny Tunedal nettopp samtalen, om enn med en åpning mot at samtalen kanskje ikke alltid er mulig, eller ønskelig: «Det är svårt att samtala om poesi, det blir ett samtal om det man inte kan prata om och aldrig bör tiga om. Poesin är väl till för att vara svår att samtala om. Den kanske till och med är till för att avbryta samtal.» Muligens er det her skillelinjen går i den svenske debatten. Ved bevisstheten om at det å sperre for kommunikasjon, å nekte å formidle et innhold direkte, også kan være en av språkets og poesiens kvaliteter. Eller kanskje går den, og jeg vet jeg er retorisk nå, mellom dem som vil utelukke denne kvaliteten ved språket og de som vil inkludere, undersøke, likevel gå i møte med den. «Jag vill ändå prata om [poesin]», fortsetter Tunedal, «och jag vill att dikterna, och det som inte är dikterna, i Lyrikvännan skal prata med varandra.» Det kanskje tydeligste eksemplet på hvordan dikta og det som ikke er dikta prater sammen, og på tekster som både kommuniserer direkte med leseren og holder noe tilbake i dette nummeret står Marie Silkeberg og Åsa Maria Kraft for. Under overskriften «Poeter kommunicerar» skriver redaktørene: «Ett interpoetisk samtal pågår därute. Poeter pratar med, lyssnar på, skriver till, härmar, samplar, frågar och svarar varandra. Vi vill också vara med.» Silkeberg har sendt Kraft et essay og et dikt Kraft responderer på. Silkeberg skriver om Sommerfugldalen av Inger Christensen, om å se Edvard Munchs bilder i Oslo og om Poul Erik Tøjners bok om Munch, men kanskje først og fremst om hvordan det å erfare en tekst virker over på hvordan man erfarer verden, og omvendt. Og hun siterer, Lyn Hejinian, Nietszche, Deleuze, Inger Christensen som siterer Novalis. Essayet heter «En öppen bok», diktet eller dikta «PICTURE THIS» eller «PICTURE» og «THIS» og kan kun leses i en åpen bok, med tre tekstblokker og et av orda i tittelen på hver side av oppslaget. Åsa Maria Krafts tekst heter «Mellan dikterna en spegel»:
«Mellan dikterna skulla jag vilja ställa en spegeln. En spegel som skulle visa hur dikterna speglar varandra: »Skuggeffekter« mittemot »En glipa mellan hans arm och armhåla«, »Att vakna i ett mörkt rum« mittimot »Vitmålat fönster«.
Mellan dikterna en spegel.
Och inutu dikterna andra speglar. En spegel kann aldrig slitas ut. En spegels yta (av silver?) kan slitas bort, flaga bort. Bilden blir suddigare, fläckigara. Men inte sliten.
När jag läser Marie Silkebergs »Picture This« ser jag först denna spegeleffekt.
Sedan fäster jag mig vid hur abrupt fokus förflyttas i texten.»
Krafts tekst handler om kunstverket som en projeksjon av verden, som kalkering, som speil/bilde. Og også hun siterer, David Hockney, Peter Weiss, Cole Swensen. Tekstene forholder seg til hverandre. At den ene er skrevet som en følge av den andre er bare en av flere sider ved relasjonen dem i mellom. De samtaler, beveger seg side om side, passerer, går hver sin vei, møtes igjen, har en dynamisk relasjon. Som disse to sitatene: Silkeberg fra Hejinian;
«Poetry takes as its premise that language (all language) is a medium for experiencing experience.»
Kraft i forlengelsen av Swensen;
«Den amerikanska poeten Cole Swensen har försökt klargjöra den nyare poesins sätt att förhålla sig till konst: »Dessa är verk som lever med konsten snarare än betraktar den. Skillnaden i princip ligger inte i verbet utan i prepositionen. Det är ett slags sida-vid-sida, ett slags gå-tilsammans-med, som är utgångspunkten.«
Ekfrasen nuförtiden handlar då om att försöka gå inn och ut ur redan befintliga bilder, snarare än att utifrån beskriva konstverket. En liknande rörelse finns i den nya poesins sätt att närma sig andra röster. Det är samspel med andra stämmor som eftersträvas, i många fall. Det är ibland mer än så: det är viljan att gå ut och in ur röster, att leva med och i dem.»
Dette siste avsnittet forekommer meg å være en ganske presis beskrivelse av hva som foregår i mye av den mest interessante svenske (og norske) poesien for tida. Og formulert på en måte som setter et begrep som «språkmaterialism» i parentes. For dette viser da en «språkhumanism» så god som noen, gjør det ikke?
Lyrikvännen har fått nye redaktører igjen. Etter knapt ett år er Boel Schenlær skiftet ut med Jenny Tunedal og Daniel Sjölin. Skiftet har avfødt en voldsom debatt i Sverige, hvor frontene later til å gå mellom aktører som hevder å representere de «alminnelige leserne» (noe som ikke er tatt helt ut av lufta, Lyrikvännens opplagstall steg under Schenlær), og de såkalte «språkmaterialistene» (en term som etter hvert brukes om så mange, så ulike forfatterskap at den har mistet mening). Et underliggende påstand i debatten er at kretsen rundt OEI dominerer den svenske offentligheten på bekostning av den poesien folk faktisk leser. At OEIs synlighet nok først og fremst har å gjøre med det enorme arbeidet redaksjonen har lagt ned i tidsskriftet blir sjelden nevnt. Andreas Björstens innlegg på tidskrift.nu er talende:
«Låt oss göra tankeexperimentet att placera in några av landets främsta kulturtidskrifter längs en vänster-högerskala! Till vänster placerar jag då Lyrikvännen (under sina respektive redaktörer Torbjörn Schmidt, Petter Lindgren och Boel Schenlær), till vänster hamnar även Serum och Ordkonst. Någonstans i mittfältet lägger sig 00TAL. Till höger om mitten placerar jag Lyrikvännen (under Lars Hermansson och Camilla Hammarström). Långt till höger sätter jag OEI, och till höger hamnar även Glänta.
Nej, detta är ingen politisk rankning av tidskrifterna, det handlar om något långt mer kontroversiellt, nämligen litteraturpolitik.
Till vänster hamnar tidskrifter som är intresserade av kommunikation och läsarnas vardag, som vill nå ut med folkbildning och kvalitet. Till höger hamnar tidskrifter som tycker att kommunikation är något fult, som odlar en inåtvänd, närmast sekteristisk litteratursyn.»
Innlegget ble skrevet før Tunedal og Sjölin tok over, men har likevel blitt et referansepunkt i debatten, hvor den nye redaktørduoen slås i hartkorn med OEI og Glänta, mens Lyrikvännen under Schenlær plasseres til venstre i denne oppdelingen. Sett utenfra er det vanskelig å forstå at redaksjonen bak Lyrikvännen 6/04 skulle mene «att kommunikation är något fult» eller «odlar en inåtvänd, närmast sekteristisk litteratursyn». I forordet betoner Jenny Tunedal nettopp samtalen, om enn med en åpning mot at samtalen kanskje ikke alltid er mulig, eller ønskelig: «Det är svårt att samtala om poesi, det blir ett samtal om det man inte kan prata om och aldrig bör tiga om. Poesin är väl till för att vara svår att samtala om. Den kanske till och med är till för att avbryta samtal.» Muligens er det her skillelinjen går i den svenske debatten. Ved bevisstheten om at det å sperre for kommunikasjon, å nekte å formidle et innhold direkte, også kan være en av språkets og poesiens kvaliteter. Eller kanskje går den, og jeg vet jeg er retorisk nå, mellom dem som vil utelukke denne kvaliteten ved språket og de som vil inkludere, undersøke, likevel gå i møte med den. «Jag vill ändå prata om [poesin]», fortsetter Tunedal, «och jag vill att dikterna, och det som inte är dikterna, i Lyrikvännan skal prata med varandra.» Det kanskje tydeligste eksemplet på hvordan dikta og det som ikke er dikta prater sammen, og på tekster som både kommuniserer direkte med leseren og holder noe tilbake i dette nummeret står Marie Silkeberg og Åsa Maria Kraft for. Under overskriften «Poeter kommunicerar» skriver redaktørene: «Ett interpoetisk samtal pågår därute. Poeter pratar med, lyssnar på, skriver till, härmar, samplar, frågar och svarar varandra. Vi vill också vara med.» Silkeberg har sendt Kraft et essay og et dikt Kraft responderer på. Silkeberg skriver om Sommerfugldalen av Inger Christensen, om å se Edvard Munchs bilder i Oslo og om Poul Erik Tøjners bok om Munch, men kanskje først og fremst om hvordan det å erfare en tekst virker over på hvordan man erfarer verden, og omvendt. Og hun siterer, Lyn Hejinian, Nietszche, Deleuze, Inger Christensen som siterer Novalis. Essayet heter «En öppen bok», diktet eller dikta «PICTURE THIS» eller «PICTURE» og «THIS» og kan kun leses i en åpen bok, med tre tekstblokker og et av orda i tittelen på hver side av oppslaget. Åsa Maria Krafts tekst heter «Mellan dikterna en spegel»:
«Mellan dikterna skulla jag vilja ställa en spegeln. En spegel som skulle visa hur dikterna speglar varandra: »Skuggeffekter« mittemot »En glipa mellan hans arm och armhåla«, »Att vakna i ett mörkt rum« mittimot »Vitmålat fönster«.
Mellan dikterna en spegel.
Och inutu dikterna andra speglar. En spegel kann aldrig slitas ut. En spegels yta (av silver?) kan slitas bort, flaga bort. Bilden blir suddigare, fläckigara. Men inte sliten.
När jag läser Marie Silkebergs »Picture This« ser jag först denna spegeleffekt.
Sedan fäster jag mig vid hur abrupt fokus förflyttas i texten.»
Krafts tekst handler om kunstverket som en projeksjon av verden, som kalkering, som speil/bilde. Og også hun siterer, David Hockney, Peter Weiss, Cole Swensen. Tekstene forholder seg til hverandre. At den ene er skrevet som en følge av den andre er bare en av flere sider ved relasjonen dem i mellom. De samtaler, beveger seg side om side, passerer, går hver sin vei, møtes igjen, har en dynamisk relasjon. Som disse to sitatene: Silkeberg fra Hejinian;
«Poetry takes as its premise that language (all language) is a medium for experiencing experience.»
Kraft i forlengelsen av Swensen;
«Den amerikanska poeten Cole Swensen har försökt klargjöra den nyare poesins sätt att förhålla sig till konst: »Dessa är verk som lever med konsten snarare än betraktar den. Skillnaden i princip ligger inte i verbet utan i prepositionen. Det är ett slags sida-vid-sida, ett slags gå-tilsammans-med, som är utgångspunkten.«
Ekfrasen nuförtiden handlar då om att försöka gå inn och ut ur redan befintliga bilder, snarare än att utifrån beskriva konstverket. En liknande rörelse finns i den nya poesins sätt att närma sig andra röster. Det är samspel med andra stämmor som eftersträvas, i många fall. Det är ibland mer än så: det är viljan att gå ut och in ur röster, att leva med och i dem.»
Dette siste avsnittet forekommer meg å være en ganske presis beskrivelse av hva som foregår i mye av den mest interessante svenske (og norske) poesien for tida. Og formulert på en måte som setter et begrep som «språkmaterialism» i parentes. For dette viser da en «språkhumanism» så god som noen, gjør det ikke?
posted by Paal Bjelke Andersen at 20:30
1 Comments:
Rolig om sofaprat fra Prinsens gate, Buenos Aires om du ikke alt så det. Går til denne også, når han snakker om sånne folk som synes at noe er 'veldig bra i motsetning til noe annet som, tilfeldigvis, liksom er veldig dårlig'.
Legg inn en kommentar
<< Home