IDA BÖRJEL, SKÅNERADIO. Utgangspunktet er dette: «Skåneradio är en dikt som inspirerats och infekterats av närradiosändningar dit lyssnare ringer för att göra avtryck i etern. Detta har utgjort plattformen för mitt oroliga undersökande och materialinsamlande. Jag skrev ner det jag hörde i form av text för att försöka få syn på vad som sades» [→]. Boka er strukturert som én sending:

         > Hej skånepåg     hej
            skånegrebba måndag i dag
            plusminus noll ute     himlen
            är grå det blåser rätt rejält
            men här i vår lilla studio
            håller väggarna tätt och det
            luktar nybryggt kaffe     och
            sockerkringlor [→],

med innringere,

         > Hej, jag har inget på hjärtat
            det slår som det brukar i sin
            inbäddade ensamhet     men
            du får gärna spela en låt,

ønskelåter,

         > Sten och Stanley: Jag vill ge dig en blomma,

og avslutning,

         > Här har vi dagens sista
            samtalere med oss.

I motsetning til en rekke skrivemåter vi har sett de siste årene, og da kanskje tydeligst hos Ulf Karl Olov Nilsson, handler Börjels skrivemåte i første omgang ikke om å forholde seg til et allerede eksisterende skriftlig materiale, men til et auditivt. Og heller ikke om å forholde seg til en allerede fiksert, statisk masse, men til et temporalt forløp. Börjel har lyttet og etter beste evne skrevet ned det hun hørte: «Den tekniska begränsningen (samtalen och språkfragmenten spelades inte in utan transkriberades i realtid) förutsatte alert hörselförmåga och tangentbordsbehärskning, vari jag stundom brister i färdighet och varför texten brister i återgivning.»

Boka Skåneradio ≠ radioprogrammet Skåneradio, men er en bearbeidelse av et skriftlig materiale som har kommet til under Börjels lytting til Skåneradio, og som derfor allerede er preget av forfatterens tilkortkommenhet og tilbøyeligheter. Det er nærliggende å forestille seg at allerede eksisterende nedtegnelser og Börjels forsøksvise strukturering av disse har virket inn på hva hun har lyttet etter når hun lyttet, at den potensielle bokas tematiske og dramatiske struktur, tempovekslinger, friksjoner, kort sagt tekstens potensielle ladning(er) har gitt behov for et bestemt materiale.

Dermed skifter også det som i utgangspunktet kan virke som et diktat karakter: hvem som har latt seg diktere er ikke gitt. Er det Börjel som har blitt diktert av innringerne eller har innringerne før eller siden sagt nettopp det Börjel og/eller det allerede nedskrevne og bearbeidede materialet har ventet på at de skal si? Hva skjer? Hvem er det egentlig som snakker? Hvem buktaler og hvem buktales? Boka besvarer ikke det spørsmålet, antakeligvis er det også meningen.