DAVID VIKGREN, ORDNING i posten i går, etter at Malte P. og Jörgen G. har skrevet pent om boka. Og, etter å ha lest prologen og de to første avdelingene: ja, liker dette. Mest, tror jeg, på grunn av tettheten. Som å lese mothårs. Friksjonen mellom det som står der, bokstavene på papiret, og det jeg klarer å ta inn bremser lesinga, gjør at den nesten stopper opp steder som dette:

Hungern vid dess fallande nivå.

Han vänder genom såret såret åter.

Parflikiga växer vi nu

mellan oss vidareförstjälkas.

Det migräna arbetas uppåt

i den överrensstämmande terrängen.

Brödet och bindeln bärs fram

genom den del av hungern

vars kännetecken är mättnad.

Et paradoks siden teksten i så stor grad handler om bevegelse og er i bevegelse: "Hungern" - "mättnad", "fallande" - "uppåt", hvordan bokstavene i "såret" stokkes om og blir til "åter" (eller er det omvendt). Blant annet. At bevegeligheten i teksten stritter i mot leseretningen?